Höst på min planet
Jag börjar förstå det braiga med badminton. Idag kom jag hem 30 min innan jag skulle åka, jag var sur, trött och inte alls motiverad för att spela. Åkte dit, spelade, och blev glad, pigg och nöjd med min insatts. Det är ju typ asbra! :) Om jag hade stannat hemma skulle jag troligen fortfarande dra fötterna efter benen.
Jag har kommit på att Winnerbäck har väldigt bra låtar och texter.
Jag vilar under himmeleni höst på min planet.
Jag sjunger för mig själv,
fastän jag vet
att sånt kan kallas ensamhet.
Folk är så rädda för ensamhet, Vissa tycks tro att den smitar. Vad är det för fel att för en stund inte ha någon vid sin sida? Varför börjar folk se snett på en. Jag menar bara för att man inte umgås med sina kompisar 24/7 så betyder det inte att man inte har några. Man kanske har valt helt själv att man inte har lust att träffa någon för tillfället.
Drömde om mitt gamla hus igår, det vill säga lundbygatan. Kommer inte ihåg så mkt längre av drömmen. Men det är helt klart att jag saknar det!
*Ännu kan jag känna alla dofter,
*känna värme från kakelugnen,
*känna de kalla platorna under fötterna.
*Jag kan se träden i grönska,
*Känna smaken av mina åkerö-äpplen (ska ha sådana i min trädgård när jag blir stor)
*Kan känna rädslan att väcka syster en helg, :P
*Se hur ett pussel ligger på undervåningen och bara väntar på att bli lagd
*Se hur tvätten växer i "tvättvikarrummet" utan att någon orkar plocka in sina nytvättade kläder
Har så mkt minnen.... Så mkt saker som var självklara förut som aldrig kommer ske igen.
Ska flytta till mor imorn btw. Kram
.jpg)

